Brev från en krigsfånge (1)
"Till det svenska fältsjukhuset. I Guds namn.
Jag är mycket olycklig över att vi skall skiljas, men vår separation ligger i ödets händer. Jag är väldigt ledsen för att jag inget har att ge er, utom mina vackraste ord för er fina, heliga vård.
Jag tror att de här vackra orden inte är tillräckliga, men jg äger inte mer än ord. Förlåt!
Så länge jag lever ska jag komma ihåg er omvårdnad. Den är likt kyrklockor som hela tiden ringer i mina tankar. Något som jag aldrig känt från min familj eller mitt land....
Jag har varit mycket lycklig hos er, har inte känt mig som en främling trots att jag är fånge, så långt från min familj och mitt land. Trots att vi har olika traditioner och språksvårigheter, hindrar det mig inte från att ha varit lycklig och känt trygghet ibland er. Jag har lärt mig mycket om ert sätt, er mänskliga behandling och känslan för människovärde...
Om jag återvänder till min familj levande - insh`allah - ska jag berätta mycket om er, för allt folk i mitt land, att det finns svenskar, som inget hat har inom sig. Huvudsaken är att de har lyckan och glädjen att dela med sig.
Jag skall komma ihåg er allihop, era leenden och glada skratt. Jag kommer att sakna er alla.
En sårad människa som älskar er"
1Bevet finns i boken "Desert Blues", Boken om det svenska fältsjukhuset i Saudarabien 1991) Niklas Ekdal und Jonas Ekströmer).
"Till det svenska fältsjukhuset. I Guds namn.
Jag är mycket olycklig över att vi skall skiljas, men vår separation ligger i ödets händer. Jag är väldigt ledsen för att jag inget har att ge er, utom mina vackraste ord för er fina, heliga vård.
Jag tror att de här vackra orden inte är tillräckliga, men jg äger inte mer än ord. Förlåt!
Så länge jag lever ska jag komma ihåg er omvårdnad. Den är likt kyrklockor som hela tiden ringer i mina tankar. Något som jag aldrig känt från min familj eller mitt land....
Jag har varit mycket lycklig hos er, har inte känt mig som en främling trots att jag är fånge, så långt från min familj och mitt land. Trots att vi har olika traditioner och språksvårigheter, hindrar det mig inte från att ha varit lycklig och känt trygghet ibland er. Jag har lärt mig mycket om ert sätt, er mänskliga behandling och känslan för människovärde...
Om jag återvänder till min familj levande - insh`allah - ska jag berätta mycket om er, för allt folk i mitt land, att det finns svenskar, som inget hat har inom sig. Huvudsaken är att de har lyckan och glädjen att dela med sig.
Jag skall komma ihåg er allihop, era leenden och glada skratt. Jag kommer att sakna er alla.
En sårad människa som älskar er"
1Bevet finns i boken "Desert Blues", Boken om det svenska fältsjukhuset i Saudarabien 1991) Niklas Ekdal und Jonas Ekströmer).
